Till att börja med måste det stå klart att alla arbetare i samma bransch ska organisera sig i samma fackförening, för att gemensamt upprätthålla en lägstanivå på löner och arbetsvillkor. Arbetarna i Sverige har sedan hundra år organiserat sig i LO-förbunden. SAC:s existens är därför ett mer allvarligt problem än dess metoder.
Arbetarrörelsen kan inte blunda för de papperslösa arbetarnas situation. De utnyttjas ofta på ett mycket hänsynslöst sätt. Då de jobbar illegalt kan de svårligen kräva samma rättigheter som andra arbetare. Det gör att deras löner hamnar under kollektivavtalsnivån, vilket sätter en press nedåt på allas löner. Ytterligare en komplicerande faktor är att pengar som inte räcker långt i Sverige kan räcka betydligt längre om de skickas till ett land där priserna är lägre (i förhållande till de svenska lönerna). Det finns därför lönelägen där arbetare som försörjer människor i fattigare länder är mer nöjda än de som försörjer människor i Sverige.
Vad ska man då göra? Problemet är att situationer lätt uppstår där enskilda papperslösas omedelbara intressen står mot enskilda svenska arbetares intressen - det är till exempel mycket möjligt att det hade varit bättre för de lettiska arbetarna i Vaxholm att stanna i Sverige och jobba utan svenskt kollektivavtal än att åka tillbaka till Lettland. Samtidigt ter det sig orimligt att sätta kollektivavtalsmodellen på undantag på grund av att staten nekar vissa arbetstillstånd.
En möjlighet är att hålla stenhårt på kollektivavtalet. Ingen får någonsin arbeta under kollektivavtalsnivån. Detta är den enda raka lösningen, men den förutsätter något som idag inte är förhanden: en arbetslöshetsförsäkring som gör att alla har råd att tacka nej till jobb som inte lever upp till kollektivavtalens krav. De papperslösa har inte del av trygghetssystemen och är därför helt utelämnade till den lilla inkomst de kan få. Som jag skrev i det tidigare inlägget måste därför fackföreningsrörelsen dels genom facklig-politisk samverkan verka för att de papperslösa ska garanteras en trygghet, dels själv tillhandahålla en sådan trygghet i väntan på att staten gör det.
I dagsläget, när de papperslösa saknar arbetslöshetsförsäkring, skulle det att reservationslöst hålla på kollektivavtalet innebära att de papperslösa fick ta en oerhört hård smäll - många av dem skulle bli tvungna att lämna landet och återvända till en mycket tuff tillvaro (minns att Sverige nekar uppehållstillstånd till människor som har uppenbara asylskäl). Metoden skulle därför inte vara effektiv - de papperslösa skulle gömma sig än djupare under jorden, där de skulle få arbeta under än värre villkor, vilket skulle etablera en än större press nedåt på allas löner.
En annan lösning är den som Syndikalisterna föreslår. Vi är, enligt dem, tvingade att acceptera att papperslösa idag måste arbeta under sämre villkor än de kollektivavtalen slår fast, och får se varje steg närmare kollektivavtalsnivån som ett steg i rätt riktning. Arbetaren skriver om det nya registret:
– Vi kollar i registret vad vi fått för ett visst arbete tidigare och sedan lägger vi fram det som krav till arbetsköparen, säger Ruben Tastas-Duque när registret presenteras under mötet.Detta måste, trots Rikard Warlenius och Petters invändningar, förstås som att SAC tills vidare ger klartecken till de papperslösas lägre löner - om arbetsgivarna tillåts köpa arbetskraft till ett visst pris från SAC, och de därigenom slipper undan konfliktåtgärder, så legitimerar man det priset. (Warlenius och Petter har dock helt rätt i att Ung vänster är ute och cyklar när de påstår att SAC "försöker skapa en låglönemarknad" och att det är deras syfte att "bjuda ut [de papperslösas] tjänster till löner och villkor långt under kollektivavtalens". Det är arbetsgivarna som skapar låglönemarknader och SAC:s syfte är, oavsett vad man tror om resultaten av deras metod, att mildra exploateringen.)
– Sedan kan arbetsköparen välja det eller inte men han kan inte gå till någon annan och ta underpriser, då blockerar vi.
Ruben Tastas-Duque hoppas att registret kommer att växa till att omfatta allt större grupper av arbetare, samt att det i förlängningen ska ge facket möjlighet att fördela arbete. Tanken är att en arbetsgivare ska gå till facket och där köpa arbetskraft.
Problemet med denna linje är att det blir väldigt svårt att få svenska arbetare att sluta upp bakom den. Varför skulle de gilla en facklig strategi som säger att det (för närvarande, om än inte på lång sikt) är okej att vissa jobbar under kollektivavtalsnivån? Och än värre - varför skulle de inte se papperslösa som ett hot mot sin egen välfärd, och ta sin tillflykt till främlingsfientliga resonemang?
Varken alternativet att hålla strikt på kollektivavtalen eller alternativet att acceptera särskilda löner för papperslösa lyckas alltså med målet att gynna såväl de papperslösa som de svenska arbetarna. Och faktum är att inget av alternativen odelat lyckas gynna någon av grupperna - båda alternativen får till följd att vissa jobbar under kollektivavtalsnivån och det ena alternativet får till följd att de papperslösas villkor försämras ytterligare medan det andra riskerar att få till följd att främlingsfientligheten växer.
Så, tillbaka till frågan - vad ska man då göra? Tidigare var jag övertygad om att den väg Syndikalisterna nu väljer var den mest framkomliga; genom den kan man få de papperslösa att närma sig kollektivavtalsnivån. Idag vill jag dock inte acceptera att vi bara har dessa två alternativ att välja mellan. Om ett tredje alternativ vet jag dock inte mer än att det måste inbegripa att de papperslösa organiserar sig i samma förbund som alla andra och att de på något sätt erbjuds en trygghet som gör att de får råd att säga nej till skambud. Vi måste lägga minst lika mycket energi på att finna en sådan lösning som på att diskutera vad vi ska göra till dess vi hittat lösningen.
4 kommentarer:
"Till att börja med måste det stå klart att alla arbetare i samma bransch ska organisera sig i samma fackförening, för att gemensamt upprätthålla en lägstanivå på löner och arbetsvillkor."
En lägstanivå upprätthålls ju oavsätt hur arbetarna organiserar sig. Frågan är väl snarare vilken den nivån blir. Resonemanget är inte i sig ett bevis på att den skulle bli högre bara för att man organiserar sig enbart/främst branschvis.
Sedan är ju inte löner och arbetsvillkor den enda grund man kan ha för hur man organiserar sig.
"Arbetarna i Sverige har sedan hundra år organiserat sig i LO-förbunden."
De har även sedan 97år organiserat sig i LS av SAC. Arbetarrörelsens historia i sverige är inte enkom en historia om LO/SAP. Vilket du för allt vad jag förstår är mer än väl medveten om, så jag fattar inte riktigt grejen...
"SAC:s existens är därför ett mer allvarligt problem än dess metoder."
Ifall du hävdar att SAC genom sin existen har sänkt (den reella) lägstanivån på löner och arbetsförhållanden så skulle iaf jag gärna se att du backar upp det med lite konkreta exempel/statistik.
De exempel jag känner till från vår samtid och historien visar på den direkta motsattsen.
Och i övrigt vill jag tillägga att jag även om jag inte delar din uppfattning uppskattar att du belyser frågan på ett så pragmatiskt sätt
Tack för din kommentar.
Avgörande för att lägstanivån ska kunna upprätthållas är att ingen halkar efter. Då måste man bilda _en_ rörelse som kan övervaka (det aktuella segmentet av) arbetsmarknaden i dess helhet. Om vi är organiserade på olika håll och kräver olika lägstanivåer är risken stor att några förblir oorganiserade. Man måste minnas att det är viktigare att ingen hamnar under lägstanivån än vilken lägstanivån blir. Och kartellen blir svagare om det finns ett flertal karteller som dividerar om vilken nivå man ska lägga sig på och vilka metoder man ska använda sig av.
När jag skrev att arbetarna sedan hundra år organiserat sig i LO-förbunden länkade jag till en artikel om att LO vann erkännande i och med Decemberkompromissen. Min poäng är att någonstans måste vi organisera oss och eftersom det var LO-förbunden som vann erkännande faller det sig naturligt att göra det där.
När man förhandlar om kollektivavtal ligger tyngden i hur stor del av de aktuella arbetarna man organiserar. Därför skadas kollektivavtalen av att det finns de som är organiserade utanför kollektivavtalsslutande förbund. Dessutom går de stora fackförbunden, de som tar ett ansvar för arbetsmarknaden i dess helhet, miste om engagerade medlemmar om de söker sig till SAC istället.
Mot allt detta kan man givetvis invända att LO-förbunden vunnit erkännande på grund av att de inte hotar kapitalet alltför mycket. Men om någon vill ändra på det är den rimliga reaktionen att engagera sig i just dessa förbund. De är demokratiska och således möjliga att påverka innifrån.
Den som vill bidra till att radikalisera fackföreningsrörelsen bör således organisera sig tillsammans med sina arbetskamrater i sitt LO-förbund, värva medlemmar dit och delta i den demokratiska process som ständigt utvecklar det.
Du är helt otrolig David.
Du tycker att Svenskt Näringsliv ska avgöra vilket fack arbetarna ska organisera sig i.
En gång i tiden hade Vänsterpartiet en seriös facklig förankring inom LO, idag är den bara ett skämt och består av folk som tror att LOs medlemmar tycker samma sak som LO-ledningen.
Det är bra att veta var man har dig i alla fall. Jag antar att du är en av de få inom Kommunal som också tycker att Kommunalstrejken 2003 var lyckad? Det måste vara problematiskt med så många medlemmar som inte förstår att uppskatta sin upplysta fackledning?
Det var inte, och är inte idag, Svenskt näringsliv som organiserar den svenska arbetarklassen i LO-förbunden. Det var och är arbetarna som organiserar sig i LO-förbunden. Och det var arbetarna som tog strid om rätten att organisera sig fackligt - och därigenom vann erkännande för sina organisationer. Att hundra år senare säga att vi ångrar oss, att vi vill organisera oss någon annanstans, är att lägga energin på fel sak. Nu är den svenska arbetarklassen organiserad i LO-förbunden - då får man göra det bästa av den saken.
Om alla LO-förbundens medlemmar organiserade sig i SAC skulle endast namnet skilja SAC från vad LO är idag. Om LO-förbundens medlemmar föredrog SAC:s stadgar och arbetssätt skulle de förmå sina förbund att byta stadgar och arbetssätt.
Jag argumenterar för att alla - även de som är kritiska och de som idag är med i SAC - ska organisera sig i sina respektive LO-förbund och utnyttja sin demokratiska rättighet att påverka dem. Att då påstå att jag tycker att det är "problematiskt med så många medlemmar som inte förstår att uppskatta sin upplysta fackledning" är direkt ohederligt.
Skicka en kommentar