Något om välfärdsstaten och dess syfte

Dilsa Demirbag-Sten har skrivit en lika vidrig som virrig artikel där hon försöker pådyvla arbetarklassen en essentiell inskränkthet och låter påskina att det är främlingsfientligt och sexistiskt att omfördela samhälleliga resurser på sådant sätt att alla garanteras en grundläggande trygghet. Daniel Suhonen sätter fingret på vad det handlar om:

Den som likt Demirbag-Sten skriker högt om kvinnosyn och arbetarrasism bör kanske fundera lite över det nyliberala projektets skuld, där svårigheterna för många att klara sig är resultatet av en medveten högerpolitik. Blind för främlingsfientlighetens sociala och ekonomiska natur omtolkar hon den till något essentiellt, inneboende i arbetarklassens själ.

/…/

Nyliberalismen uttrycks oftast som en ekonomisk-politisk doktrin om marknadens primat. Ibland som en våg av chock. Hos Demirbag-Sten framträder den i sin renaste form: som vår tids klasshat.

Läs!

Men på en punkt finns anledning att problematisera Suhonens resonemang.

Den välfärdsstat som Demirbag-Sten själv är fiende till, hade tanken om jämlikhet som bärande idé. Varje människa skulle utifrån att bara vara människa få förutsättningar för ett bra liv.

Detta är (som Suhonen säkert är medveten om) en förenkling. I den svenska välfärdsstaten har det aldrig varit nog att ”bara vara människa” för att kunna leva ett bra liv. Den svenska välfärdsmodellen är en workfare-modell.

Visst, oaktat prestation har man rätt till vård (såvida man inte saknar de rätta pappren förstås, eller behöver vårda sina tänder för den delen), skola, barn- och äldreomsorg. Men för sin försörjning är man hänvisad till lönearbete. Socialförsäkringssystemet grundar sig på att i) alla som kan arbeta ska arbeta och ii) de som inte kan arbeta får en ersättning som står i proportion till deras tidigare lön. Se till exempel hur socialdemokraterna vill stärka arbetslösas incitament att arbeta genom stärkt kontroll av deras aktivitet och en tidsgräns för den åttioprocentiga ersättningen från a-kassan. Viktiga bitar av den grundläggande konsumtionen har ställts utanför marknadslogiken, men ett villkor för att få ta del av denna konsumtion är att man inordnar sin arbetskraft under marknadslogiken.

De som menar att välfärdsstaten vilar på principen ”av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov” har fel. ”Av var och en vad marknaden kräver” är en mer träffande formulering av det första ledet.

Hur blir det då med förutsättningarna för ett bra liv ”utifrån att bara vara människa”? För det första kan man fråga sig om man (givet att vår fysiska och sociala metabolism fungerar som den gör) verkligen önskar sig ett samhälle där människor inte bidrar efter förmåga. Kan man överhuvudtaget vara människa utan att delta i den livsskapande process som är den vidaste tänkbara definitionen av termen arbete?

För det andra måste man konstatera att en varuekonomi varken tar hänsyn till förmåga eller behov. Hur mycket en människa måste arbeta avgörs av marknadspriset på hennes arbetskraft, som sätts av faktorer som tillgången på arbetskraft och hur väl organiserad arbetarklassen är – med hög arbetslöshet och svaga fackföreningar kan man tvingas arbeta långt över sin förmåga. Och vad som ska produceras avgörs inte av vad människor behöver utan av vad man kan sälja – drivkraften är inte behovstillfredsställelse utan vinstmaximering.

För att devisen ”av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov” ska bli verklighet måste vi därför beröva marknaden makten över hur vi organiserar våra liv. Endast så kan en undersköterskas ansträngningar likställas med en överläkares lika stora ansträngningar. Endast så kan produktion av bromsmediciner till hiv-smittade afrikaner prioriteras framför wap-telefoner till västerländska tolvåringar. Endast så kan det att det finns tillräckligt med mat bli ett tillräckligt villkor för att alla ska få äta sig mätta.

Denna omvälvning är avlägsen. Ett nödvändigt steg på vägen dit är att stärka välfärdsstaten – trots dess inslag av workfare. Endast så kan arbetarrörelsen bli tillräckligt stark för att kunna utmana marknadens diktatur. Suhonens argumentation mot Demirbag-Sten är därför viktig.

Men man bör likväl vara noggrann med att inte sammanblanda vägen till målet med själva målet. Att vara dömd till fyrtio timmars underbetalt lönearbete i veckan, eller än värre en ersättning motsvarande åttio procent av lönen för ett underbetalt arbete, är inte att ”utifrån att bara vara människa få förutsättningar för ett bra liv”. Suhonen påpekar helt riktigt att ”När ett fungerande system – det som Demirbag-Sten hånfull kallar ’folkhemsnostalgi’ – med stöd av en folkvald riksdagsmajoritet avvecklas, är det verkliga demokratiproblemet att vänstern inte bråkar tillräckligt och därför förlorar sin mobiliserande kraft”. För att återvinna den mobiliserande kraften måste vi vara tydliga med att vi på längre sikt kämpar för något radikalt större än åttio procents ersättning från a-kassan för alla som klarar kontrollen av huruvida de sökt arbete flitigt.

Debatt om sextimmarsdagen

Frågan om normalarbetstiden och lönen var en av de stora på vänsterpartiets kongress i juni. Inför kongressen skrev jag en debattartikel i Flamman (5/6):

Inför vänsterpartiets kongress cirkulerar en del missförstånd om partiets syn på sex timmars arbetsdag. I Flamman 20/08 står att kravet ersatts av en formulering om ”kortare normalarbetstid” i förslaget till nytt program. Kick Leijnse skriver i Flamman 21/08 att man vill ”nedprioritera kravet på sex timmars arbetsdag”.

Det är ingen som föreslagit att man ska överge målet om sex timmars arbetsdag. Målet står kvar under rubriken ”Grunder för en vänsterpolitik”. Inte heller vill någon nedprioritera kampen för det målet. Vad man diskuterar är strategin för att nå målet.

Ett parti som vill bidra till att skapa förutsättningarna för socialismen måste ompröva sin strategi i takt med att verkligheten förändras. Efter en noggrann analys av den givna situationen har man att välja vilka steg som ska tas först. Inte för att man tvekar om målet, men för att man är angelägen om att faktiskt nå dit.

En sänkning av arbetstiden med 25% kräver, om lönen ska bibehållas, att lönen höjs med 33%. Man kan förbjuda sänkningar av lönen i anslutning till ändringen av normalarbetstiden, men huruvida löneutvecklingen de kommande 10–20 åren blir densamma som den hade blivit annars avgörs av styrkeförhållandena mellan arbetsmarknadens parter.

Idag är arbetarrörelsen tillbakapressad. 25 år av nyliberalism, som kulminerat i den nuvarande regeringen, har stärkt kapitalet på arbetets bekostnad. Med försämrad a-kassa, försämrad sjukförsäkring, omfattande privatiseringar och medlemstapp för facken kommer klyftorna öka på den arbetsmarknad där kvinnor redan idag tjänar sämre och jobbar mer deltid.

I detta läge kan facken inte genomdriva löneökningar om 33%. Och vi är många, särskilt inom kvinnodominerade yrken, som inte har råd att gå miste om framtida lönepåslag. En omedelbar sänkning av arbetstiden till sex timmar är därför inte möjlig. Frågan står inte på dagordningen. För att närma sig målet måste man därför bejaka alla upptänkliga försök med förkortad arbetstid. Mot bakgrund av detta föreslår programkommissionen att texten i avsnittet om strategin på 5–10 års sikt ändras till ”Normalarbetstiden skall kortas”.

Innan kravet på sex timmars arbetsdag kommer upp på dagordningen måste facken stärkas genom en återupprättad a-kassa och fast anställning som norm. Kvinnors löner måste höjas med hjälp av rätt till heltid och individualiserad föräldraförsäkring. Olika sätt att förkorta arbetstiden måste prövas lokalt och branschvis. Först då kan vi bli tillräckligt starka för att vinna sextimmarsdagen utan att bli ruinerade. Vi måste göra det som är möjligt, för att göra det omöjliga möjligt.

Kongressen enades om ett kompromissförslag som jag tror att ingen var riktigt missnöjd med. Under "Strategiska huvudlinjer" står nu "Normalarbetstiden skall kortas. Sex timmars arbetsdag med bibehållen lön är målet." Jag tolkade beslutet som att kongressen markerade att man vill arbeta strategiskt för att nå målet, men att man inte backar om vilket målet är. Ett moget beslut, tycker jag.

För knappt två veckor sedan skrev Josefin Brink ett ledarstick i Flamman där hon talade om det vanskliga i att forcera igenom progressiva reformer i fel läge, utifrån 35-timmarsveckans öde i Frankrike.

I de fackliga leden grumsas det om att löneutvecklingen stagnerat och stressen ökat. /.../ ...knappt någon inom vare sig facket eller den politiska vänstern tar strid för reformen när nu Sarkozy hotar att riva upp den. 35-timmarsveckan har blivit en legitim projektionsyta för missnöje och arbetarrörelsen saknar kraft och vilja att stå emot. Risken för bakslag som dödar arbetstidsfrågan för lång tid framöver är överhägande.

Förra veckan svarade Ana Rubin, förtroendevald kommunalare och vänsterpartist i Göteborgs kommunfullmäktige. (Rubins text verkar inte finnas på nätet.) Hon verkar mena att Brink kapitulerat inför de tuffa omständigheterna:

Skillnaden mellan Brink och somliga andra som försökte tona ner det här kravet på vänsterpartiets senaste kongress och kongressmajoriteten var att majoriteten ville ha en profilerad och visionär vänster, också i nästa valrörelse.

Vänsterpartiet måste kräva högre löner och arbetstidsförkortning med bibehållen lön:

Jag tycker att Brinks frågeställning och problemformulering är sneda. Frågan är ju inte om det är rätt läge för att driva våra krav, utan om vi anser att de är berättigade och om behovet av sex timmars arbetsdag är skriande stort.

Jag tror att det är ett misstag att anse att det självklara alternativet när en förändring vore berättigad och behovet av den är skriande stort alltid är att kräva att förändringen ska ske. Utifrån detta skrev jag ett svar, som dock inte fick plats i Flamman. Jag publicerar det här:

Ana Rubin argumenterar i Flamman 10/7 för att vänsterpartiet ska kräva högre löner och förkortad arbetstid med bibehållen lön. Den avgörande frågan är enligt henne huruvida vi anser att våra krav ”är berättigade och om behovet av sex timmars arbetsdag är skriande stort”. Jag håller inte med. Jag menar att den avgörande frågan är huruvida ett sådant krav har någon verkan. Och en förutsättning för att ett krav ska ha verkan är att man kan bruka maktmedel gentemot den man riktar kravet till. Hur stort behov vi än har av t.ex. soliga sommardagar kan vi inte kräva det, eftersom vi inte kan bruka maktmedel gentemot någon som styr över vädret.

Vad gäller offentliganställdas löner och arbetstider kan (v), eftersom man tillsammans med övriga partier i de parlamentariska församlingarna är arbetsgivare, kräva av övriga partier att man ska prioritera dessa när man lägger budget. Man använder då hotet om förlorade väljare som ett maktmedel gentemot de andra partierna.

Vad gäller privatanställdas löner har (v) inga maktmedel att tillgå. Lönenivåerna avgörs av styrkeförhållandena mellan arbetsmarknadens parter, och bör så göras även framgent. Om (v) kräver av Volvo eller ICA att de ska betala sina anställda bättre kommer de inte bry sig. Detsamma gäller om (v) kräver att de inte ska ge sina anställda en sämre löneutveckling med förkortad normalarbetstid än med oförändrad sådan.

(v) kan förvisso kräva av övriga partier att man ska skriva om arbetstidslagen. Huruvida lönen ska bibehållas, i betydelsen utvecklas på samma sätt som den skulle utvecklas annars, rår dock inte (v) över.

Problemet med Rubins resonemang är alltså inte att hon kämpar för högre löner och förkortad arbetstid med bibehållen lön, utan att hon tror att dessa mål kan nås genom att (v) kräver det.

De som kan ställa krav på de privata – och de offentliga – arbetsgivarna är de organiserade löntagarna. Deras maktmedel är hotet om arbetsnedläggelse. För att löntagarna ska få den styrka som behövs för att med framgång kunna kräva högre löner och kortare arbetstid måste ett antal reformer genomföras – a-kassan måste stärkas, fast anställning måste bli norm på arbetsmarknaden, alla måste få rätt till heltid och föräldraförsäkringen måste individualiseras. För att nå målet om sex timmars arbetsdag med bibehållen lön måste (v) kräva dessa reformer av övriga partier innan man kräver en förändring av arbetstidslagen. Endast så kan sex timmars arbetsdag med bibehållen lön för alla bli mer än ett slagord.

Rubin jämför kravet på sex timmars arbetsdag med andra krav vänsterpartiet ställer.

Skulle Brinks resonemang dessutom användas för att rannsaka andra av vänsterpartiets politiska krav så skulle en massa av dessa visa sig vara lika "fel": många folkrörelser precis som vänstern i största allmänhet är ju "försvagade" i dag.

Och det har de varit sen länge. Men det har ändå inte hindrat vänsterpartiet från att driva en rad minst sagt offensiva krav, till exempel kravet på gratis kollektivtrafik eller 200 000 nya jobb i offentlig sektor.

Här blir min poäng tydlig. Rubins exempel rör frågor som parlamentariska församlingar beslutar om. Då kan vänsterpartiet ställa krav på övriga partier, och genom opinionsbildning sätta press på dem att hörsamma kraven. Det stämmer alltså inte att Brinks resonemang ifrågasätter progressiva krav i allmänhet. Problemet är när de riktas till någon som man inte kan kräva något av, när de riktas ut i tomma intet.

Var sak har sin plats

Av mediarapporteringen från Almedalsveckan att döma är politik en affär för politiker. Erik Berg plockar nyktert tillbaka politiken dit den hör hemma, och menar att den som vill vara en relevant politisk kraft rent av bör bojkotta jippot:

Det säkraste sättet att förlora ett krig är att bli lurad till fel slagfält. Under Almedalsveckan borde vänsterpartiet markerat utebli och istället inleda årets breddanfall över hela landet. En veckas torg- och trappspringningsturné med varje partiförening. Möten, diskussioner och dans för demokratin i folkparkerna. För att återföra politiken till den jord den fullkomligt håller på att överge.

Läs!

Hopp

Henrik Schyffert bekänner färg. Och passar på att skissera en politisk strategi. Nästan lika klokt som kul.

Ingen tid att mumla om FRA

FRA-lagen som högerpartierna nyligen klubbade igenom innebär ett avgörande brott med den demokratiska traditionen. Idén om att medborgarna ska garanteras största möjliga integritet har övergivits till förmån för ett övervakningssamhälle som gör 1900-talets totalitära regimer gröna av avund. I den nya teknikens tidevarv kan man alltid övervaka alla.

En bred proteströrelse har samlat människor från höger till vänster som står upp för någon form av grundläggande anständighet. Socialdemokraterna och miljöpartiet begår ett misstag när man nu inte lyssnar till dessa människors oro utan börjar sväva på målet. Medan vänsterpartiet förbereder en motion för att stoppa FRA-lagen nöjer sig (s) och (mp) med att vänta till 2010. Och satsa på en utredning.

Socialdemokraterna visade redan i regeringsställning att de är beredda att tumma på den personliga integriteten. Miljöpartiet förefaller mer intresserat av ministerposter än kraftfull oppositionspolitik. Med sitt uttalande skapar de nu osäkerhet - ska den motståndsrörelse som skakar av vrede användas till att försöka riva upp lagen så snart som möjligt, eller får vi acceptera att riksdagsmajoriteten gör som den vill och snällt vänta på en ny riksdagsmajoritet?

Det finns tillfällen då man måste tala klarspråk. Det finns tillfällen då man måste kräva omedelbara förändringar. Detta är ett sådant tillfälle. Frågan om FRA-lagen är inte vilken politisk fråga som helst, utan en fråga om vårt samhälles demokratiska grundvalar.

Därför kan vi inte vänta till 2010.

Om ett annat sätt att tro på Gud, en annan Gud att tro på

För att en blogg ska bli uthärdlig att läsa måste man som bekant hålla strikt på att skriva personligt men aldrig privat. Ibland blir det dock svårt att undvika att vara privat. I ett inlägg nedan skymtar något av mitt liv, något av mitt förflutna. För tolv-fjorton år sedan hade jag kunnat skriva det som min kusin Dennis nu skriver i kommentaren.

Idag sommarpratade prästen Olle Carlsson i radion. Hans Allhelgonamässa utgjorde en anhalt på min väg från evangelikal kristendom till spinozistisk ateism, när jag befann mig någonstans mellan liberal inklusivistisk kristendom och agnosticism. Jag ska skriva ett svar till Dennis, men för den som är intresserad av frågan rekommenderar jag att innan dess lyssna på Olles program.

Den plumpa maktutövningens segertåg - och motståndet mot densamma

Jag har alltid haft svårt att förstå mig på plump maktutövning. Jag fattar inte hur man vinner gehör för teorin om en judisk konspiration, hur man kommer undan med att systematiskt döda politiska motståndare eller för den delen enkla utövare av kultur, eller hur man får det att verka rimligt att kvinnor inte ska få köra bil. Jag har svårt att ta till mig böcker som Brave New World och 1984 eftersom jag upplever dem som så orealistiska. Hitler, Stalin, apartheid och Saudiarabien känns så fjärran.

Ett par år av aktivism inom den svenska flyktingrörelsen och fyra månader i Palestina skakade givetvis om mig; det mest brutala förtryck visade sig frodas i den västerländska demokratins hjärta. Men det känns som att vi faller allt fortare. Man anstränger sig allt mindre för att täcka över de tidigare undangömda förtrycksinrättningarna. EU bryter allt mer ogenerat mot asylrätten, rasistiska partier och grupper vinner allt större inflytande i Europa, USA och dess allierade blir direkt vulgära i sina imperialistiska fälttåg, Sverige låtsas inte längre upprätthålla sin alliansneutralitet. Maktutövningen blir allt mer öppet plump.

Ett belysande exempel är Kina. Landet har visat att marknadsekonomi inte bara är förenlig med bristande demokrati utan rent av kan gynnas av diktatur. Aron Etzler skrev i våras om förvirringen hos de liberaler som alltid rättfärdigat sitt försvar av en ojämlik social ordning med att den går hand i hand med en politisk ordning där alla har samma formella rättigheter. Nu blir det tydligt att stålarna rullar in smidigare om man skippar snacket om mänskliga fri- och rättigheter (eller kanske snarare: ser till att hålla sig till just snacket).

Ytterligare ett exempel är FRA-lagen. De största Sovjethatarna kommer plötsligt ut som de största Stasiälskarna. De som talar mest om demokrati är de första att begränsa människors frihet. De som ivrigast omfamnar individualismen är de mest villiga att hjälpa staten att ta sig in i människors hem.

Inom vänstern har det alltid funnits de som varit beredda att se mellan fingrarna med övergrepp mot mänskliga fri- och rättigheter i länder som försökt gå emot den hegemoniska kapitalistiska ordningen. Beträffande Kuba förekommer problemet fortfarande. Men denna tendens är idag tämligen marginaliserad. Istället framträder vänstern som den tydligaste försvararen av grundläggande liberala värden. Asylrätt, folkrätt, nationell suveränitet, demokratiska fri- och rättigheter och personlig integritet är vänsterns frågor.

Den del av borgerligheten som fortfarande - i alla fall ibland - har några liberala ambitioner har mycket svårt att hantera denna situation. Om detta skriver Dan Josefsson i en mycket läsvärd artikel.

Deus sempre major - Allahu akbar

En evangelikalt kristen släkting skickade en länk till ett filmklipp:



Innehållet är inget nytt för mig, jag har själv varit inne i den svängen, men jag blev ändå oerhört provocerad. Varför? Det finns givetvis flera anledningar att bli provocerad - för att det finns de som inte skäms över att lägga ut en så ful produktion, för att man illustrerar min och andra otrognas framtida oändliga plåga med putslustig bararapupupu-musik, för att Kristus avbildas i jeans och brun t-shirt, för att någon försöker pracka på mig sin tro medelst skrämselpropaganda. Men det är något mer. Jag blir oproportionerligt provocerad.

Jag tror att anledningen till att jag blir så provocerad är att filmen är en skymf både mot mitt intellekt och mot Gud själv. Gud är inte så liten och jag är inte så dum att jag tror att Gud är så liten.

Med Gud måste vi förstå det som saknar gräns - det som är evigt, oändligt och orsak till sig självt. Annars finns något annat - världsalltet, det största man kan föreställa sig - som är större än Gud. Givet denna definition av Gud finns ingenting utanför Gud. Ingenting finns som inte ytterst är orsakat av Gud. Ingenting finns från vilket Gud är fjärmad. Gud är inte en person och har inte en vilja utan är oändlig och styrs av sina egna eviga lagar. Synd är inte det som är ont i sig utan det som gör något svagare, som får det att fungera sämre.

Att påstå att det finns något utanför Gud är att göra Gud liten. Att påstå att det finns något som inte är orsakat av Gud är att förneka Guds allmakt. Att påstå att Gud är fjärmad från något är att göra honom till en bland andra. Att påstå att Gud är en person med en vilja är att göra honom till vår avbild. Att påstå att synd är något som är ont i sig, därför att Gud har bestämt det, är att göra Gud till en småsint figur.

De evangelikala kristna gör Gud till en begränsad gud. De har en gud jämfört med vilken man kan tänka sig något större. Den evangelikala kristna gudsbilden är en hädelse.

Och att tro att jag skulle vara intresserad av något så fjuttigt är en skymf mot mitt intellekt.

Spontant känner jag för att svara med något lika plumpt (men mycket snyggare och roligare):

SM i självmotsägelse

Erik Hörstadius hyllar grabbtidningarna - "ett fint kapitel av svensk mediahistoria". Deras syn på könsroller är inte ett dugg omodern:

Men kvinnosynen, då? Förmedlas inte en nedlåtande och gammeldags uppfattning om kvinnans plats och roll i samhället? Slitzbruden - är hon inte i själva verket en femtekolonnare till kvinna som genom sitt kravlöst våpiga sätt att behaga männen hotar att kullkasta allt vad jämställdhetsarbete heter och slunga oss tillbaka till tiden då far rodde, mor var rar och ordet heteronormativitet inte ens var uppfunnet?

Svar nej.

Bara några stycken längre ner hävdar han dock att "man kan inte ta grabben ur mannen" och konstaterar triumferande att

Svenska familjer envisas fortfarande - mot de beskäftiga uppfostringskhmerernas vilja - med att ge städmoppen till kvinnan och bilmekar-kitet till mannen. Far snickrar, mor kokar saft och skvallrar, i såväl livsstilsprogram som semesterverklighet.

Så grabbtidningarnas syn på könsroller bryter med den gamla uppfattningen där "far rodde" och "mor var rar", och bejakar istället den moderna ordningen där "far snickrar" och "mor kokar saft". Fräscht.

(Via Hanna Löfqvist.)

Bussförarna tvingas subventionera privata arbetsgivare

Ingvar Persson sätter in busskonflikten i det sammanhang där den hör hemma: privatiseringar av offentlig verksamhet. Läs!